anna et la vie sont ailleurs

när jag väl tar tag i mitt liv och lyfter upp mig själv från golvet, sätter mig i bilen och startar motorn och radion går igång med dåliga hits, texter som en tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din. sådant får klumpen i halsen att växa. mina händer darrar och jag blir livrädd för att jag ska köra av vägen. nästa låt, next time I'll be bulletproof. det fortsätter, I'm right over here, why can't you see me. I'm givin' it my all, but I'm not the girl you're takin' home. och för en gångs skull erkänner jag, att hur illa det än låter så träffar de alltid rätt. alla dessa likriktade, unket instängda melodier berättar sanningen och det gör så djävla ont. jag antar att det är musikbranchens största knep, gör musik som får det att svartna för ögonen, som får människor att vilja köra av vägen och ligga där i en röra av vackert turkostonat glassplitter och blod.