anna et la vie sont ailleurs

jag kan inte andas. inte sova. jag skyller allt på sjukdomar som skulle kunna döda. innerst inne tror jag inte att det är någon mening, men jag vet att det är lättare att skylla allt på något annat. jag skrattar hånfullt åt mig själv. tar ett djupt andetag, långsamt. kippar efter andan. försöker undvika att hyperventilera. undrar varför ingen vill ha mig? andra går ju an, men jag. tror att det är livet som betalar tillbaka. jag gick länge och var rädd. flera år av rädsla då jag sårade de andra. en efter en. när någon sa att det inte fungerade längre, så trodde jag på det. hur gick det då? jag vill inte ens tänka på det. det finns bara en person som sårat mig mer än han. det är jag själv.