anna et la vie sont ailleurs

idag insåg jag hur lik jag är min storebror till beteendet. nu äcklas jag ännu mer av mig själv.

när jag väl tar tag i mitt liv och lyfter upp mig själv från golvet, sätter mig i bilen och startar motorn och radion går igång med dåliga hits, texter som en tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din. sådant får klumpen i halsen att växa. mina händer darrar och jag blir livrädd för att jag ska köra av vägen. nästa låt, next time I'll be bulletproof. det fortsätter, I'm right over here, why can't you see me. I'm givin' it my all, but I'm not the girl you're takin' home. och för en gångs skull erkänner jag, att hur illa det än låter så träffar de alltid rätt. alla dessa likriktade, unket instängda melodier berättar sanningen och det gör så djävla ont. jag antar att det är musikbranchens största knep, gör musik som får det att svartna för ögonen, som får människor att vilja köra av vägen och ligga där i en röra av vackert turkostonat glassplitter och blod.

jag har fruktansvärt ont.

jag kan inte andas. inte sova. jag skyller allt på sjukdomar som skulle kunna döda. innerst inne tror jag inte att det är någon mening, men jag vet att det är lättare att skylla allt på något annat. jag skrattar hånfullt åt mig själv. tar ett djupt andetag, långsamt. kippar efter andan. försöker undvika att hyperventilera. undrar varför ingen vill ha mig? andra går ju an, men jag. tror att det är livet som betalar tillbaka. jag gick länge och var rädd. flera år av rädsla då jag sårade de andra. en efter en. när någon sa att det inte fungerade längre, så trodde jag på det. hur gick det då? jag vill inte ens tänka på det. det finns bara en person som sårat mig mer än han. det är jag själv.